Claire Keegan visar sin mästerliga blick för vardagens hårda villkor

Claire Keegan
Claire Keegans tidiga noveller har en märklig förmåga att stanna kvar hos läsaren. Det menar kulturkritikern Ingrid Elam, som i sin recension av den svenska utgåvan av novellsamlingen ”Antarktis” lyfter fram hur träffsäkert författaren skildrar människor som lever med fattigdom, våld och spritmissbruk som en del av vardagen. Samlingen var Keegans debut och innehåller femton noveller. Enligt Elam visar texterna redan från början en författare med full kontroll över sina uttrycksmedel. Nästan allt Keegan har publicerat under sina drygt 25 år som författare finns nu på svenska, och den nya utgåvan kompletterar tidigare översättningar av hennes noveller och kortromaner. ”Antarktis” har översatts till svenska av Erik Andersson. Många av berättelserna utspelar sig på den irländska landsbygden. Ofta är det en flicka som berättar, med barnets raka blick: läsaren får se hur livet faktiskt ter sig, utan att någon stannar upp för att förklara eller värdera det. Elam beskriver hur de små detaljerna ändå kan blottlägga en hård tillvaro. Keegan pekar inte ut misären – hon låter den framträda genom sådant som sägs och görs. I novellen ”Män och kvinnor” öppnar två korta meningar en hel värld. En flicka berättar att hennes pappa brukar ta med henne, eftersom hans höftproteser gör att han behöver hjälp med grindarna. Senare kommer familjen till en lokal, där pappan dansar med andra kvinnor trots att hans höft tycks fungera bättre än väntat. Kvällen spårar ur, men Keegan lämnar läsaren utan besked om vad som händer sedan. Elam framhåller att författaren ofta avslutar berättelserna mitt i ett skeende. Keegan har jämförts med Anton Tjechov och själv pekat ut honom som en viktig läromästare. Elam känner igen skildringen av människor som inte når fram till varandra, men menar att Keegans ton är råare och mindre melankolisk. Hennes personer har små möjligheter att blunda för verkligheten. I flera noveller når någon en insikt, och när berättaren är ett barn innebär den insikten ofta att något av oskuldsfullheten går förlorat.
Källa ↗