Michael Verdicchio får kritik för fiktionen i sin bok om anstaltsbarn

Michael Verdicchio har skrivit en angelägen bok om barn som spärrades in på anstalter under 1900-talet. Men i recensionen av den Augustnominerade ”Pojken med nallen” får författaren kritik för att berättelsen ibland rör sig för långt från dokumentär sakprosa. Boken handlar bland annat om Stretered utanför Göteborg och om hur synen på personer med funktionsnedsättningar förändrades. Recensenten Ola Larsmo beskriver ämnet som både dramatiskt och viktigt, men menar att Verdicchio inte riktigt har bestämt vilken sorts bok han vill skriva. En central del skildrar vänskapen mellan Verdicchio och Ola Martinsson, som hade en cp-skada som påverkade hans rörlighet. Verdicchio började som personlig assistent åt Martinsson när han själv var 18 år. I boken berättar han om sin osäkerhet i början och hur Martinsson med tålamod och humor hjälpte honom att känna sig tryggare. Efter Martinssons död under covidpandemin ville Verdicchio göra ett bokslut över vännens liv. Samtidigt ville han lyfta fram Martinssons pappa Åke, som enligt texten var en pionjär inom kampen för likaberättigande, och andra personer som bidrog till en mer humanistisk syn på funktionsnedsättningar. Larsmo skriver att boken berör, men anser att vissa scener och detaljer inte tillför tillräckligt. Framför allt invänder han mot att materialet på sina håll fiktionaliseras. För att berättelsen ska få full tyngd behöver läsaren, enligt recensenten, kunna lita på att den är dokumentär. Verdicchio står därmed inför en svår balans: att skildra ett personligt vänskapsband och samtidigt skriva historia med journalistisk tydlighet.